0 Läs mer >>
Har nu besökt en kurator på UM två gånger, senast imorse. Det känns bra, men konstigt. Jag har så mycket att säga, så mycket funderingar jag bara vill få ut. Men det låser sig inom mig. Det är för mycket.

Panikångesten fortsätter, tillsammans med den allmänna ångesten (som ändå kan kontrolleras och tryckas undan till viss del).

Helgen har spenderats med min pojke och en gemensam vän, samt några andra okända (betydligt yngre och betydligt jobbigare) småkillar. Även alkohol och röka. Det är ju helt okej, trots ångest över folk och sådär.

Idag åkte min pojke hem, men jag sticker till honom och stannar över bara för jag kan. Han är min safety, mitt lugnande medel, min sprit som får det att snurra i huvudet minus bakfyllan.

Idag har jag fått komplimanger om min kropp och speciellt rumpan av flera killkompisar i klassen. "Självkänsloövningar" kallades det. Även om jag blev glad och sådär, så är det ändå så jävla fel för man ska väl inte bara kunna ge komplimanger om en tjejs kropp för att få henne att känna sig som en bra människa? När de kom till personligheten sa en kille "du är sexig" HALLÅ 1. Sexig är inget personlighetsdrag???? Och 2. Har du ens kollat på mig idag, osminkad, knullstank och oborstat hår (vad är fel på honom??). Och nej, läraren bara log och sa inget emot det.

Idag är jag mest trött pga sömnbrist, och en aning ångestig pga livet. Haha fuck allt.

Ungdomsmottagningen

0 Läs mer >>
Behöver knark och alkohol. Och min pojke. Skola 8-17 med endast matematik hela dagen idag. Ångest hela förmiddagen och stormade ut från matsalen efter ett par tuggor, så mycket ljud, så mycket ångest. Skrapande stolar, skrattande elever, prat som blandas till ett enda mummel som bara blir högre och högre, det skär i mina öron och hela min kropp gör ont. Jag klarar inte sådant. Började få svårt att andas, men efter att ha gått en promenad i kylan med min fina kompis och han lugnat ner mig, så var det okej igen.

Börjar bli förkyld. Det suger.

Skolfoto imorgon. Ångest över att man måste vara snygg och att alla ska glo när man tar enskilda fotografier.

Jag saknar min pojke så otroligt mycket, det gör nästan ont. Älskar honom bara mer och mer för varje dag. Och jag vet det låter cheesy men jag tror verkligen att han och jag har något speciellt, och att det kommer hålla länge. Jag älskar honom mer än någonting annat, och ändå har vi bara känt varandra i knappt tre månader. Han är mitt allt.

Och jag har fått en så otroligt fin vän, en pojke på arton år som är galen och gillar att prata och skoja om sex lika mycket som jag gör. Trots att vi skrattar tills vi inte kan andas varje dag, så kan vi också prata allvar och han har lidit av depression och ångest, och vill bara hjälpa mig. Det är så fint, och jag är glad att man kan klicka med en person bara sådär. Min älskade pojkvän diggar denna nya vän också, vilket bara gör allt hundra gånger bättre.

Jag ska nog fixa livet. Det finns alltid någon som stöttar en och man är aldrig helt ensam. Allt löser sig.

Full fokus

2 Läs mer >>
Och allt gör ont. Jag vaknade upp i söndags, fem dagar sedan nu. Jag kände bara tomhet. Ingenting spelar någon roll. Jag bryr mig inte om någonting. Hela min själ gör ont. Känslan har hållt i sig hela veckan. Ångest ångest ångest följs av tomhet tomhet tomhet som följs av ännu mer ångest. Det enda jag bryr mig om är mina närmsta vänner och min pojkvän. Inget annat gör mig ens lite glad. Cigaretter och alkohol möjligtvis, men det är inte riktig glädje. Jag är glad att veckan är över och jag får somna i min pojkes famn inatt. Hade inte klarat många fler dagar.

På onsdag ska jag till kuratorn på umo. Känner mest att jag antingen kommer få för mycket ångest och ljuga att jag mår bra, eller bryta ihop totalt. Det får gå som det går.

Om åtta månader ska jag på utredning för aspbergers syndrom. Det blir nog bra.

Min pojke har problem, det hände en grej idag och nu vet jag inte vad som händer. Inte mellan oss två såklart, jag stöttar honom trots detta men det är jobbigt för honom. Det kommer lösa sig på något sätt.

Mina sår på armen är infekterade som fan och det gör jävligt ont, men jag tvättar dem och har bandage.


Alla höga ljud får mig att må illa, kan inte andas. Kan inte alla bara hålla käften?

Now you're going craz...

0 Läs mer >>
 
Fredagen var jobbig, jag var arg och ledsen och ångestig hela dagen. Blev full. Hade rätt trevligt ett tag på kvällen. Vi gick och lade oss, min pojke somnade. Jag gick ut, tog en cigg. Ångesten kom pang bom, jag låg på trappan och grät. Gick in till min pojke igen, som inte vaknade trots att jag satt sidan om sängen och grät. Kunde inte andas. Han vaknade inte, så jag gick ut igen. Bestämde mig för att bara gå, gå, gå tills jag somnade i ett dike. Hann gå några meter innan jag bröt ihop på marken. Tände en cigg, tog några bloss. Tryckte den glödande cigaretten mot min handled. Det gjorde så ont. Det var så skönt. Tände ciggen igen, som slocknat mot min kalla hud. Släckte den mot handleden igen, igen, igen, igen och igen. Då bestämde jag mig. Jag skulle dö. Jag ville inte leva längre, jag kunde inte. Jag älskar min fina pojke så otroligt mycket, jag var tvungen att få se honom igen.
Jag gick in till honom, såg på hans mjuka kropp där han låg i den varma, inbjudande sängen. Men jag hade bestämt mig, jag skulle ta mitt liv. Jag smekte hans kind, och började gråta igen. Han hörde dunsen när jag trillade ihop på golvet, och frågade vad som var fel. Jag bara grät, han drog mig mot honom. Jag stretade emot, viskade "nej, jag ska dö nu". Han tvingade mig upp i sängen och höll mig tätt intill sin kropp, jag viskade "jag orkar inte mer. Jag skulle bara säga hejdå". Jag skakade i hela kroppen, kunde inte sluta gråta och trots att han var där ville jag bara få gå ut och ta mitt liv. Han släppte mig inte, och där låg vi, gråtandes i varandras famnar. Han grät också. Jag kände fruktan i hela honom, och då förstod jag hur mycket han faktiskt älskar mig. Så någonstans, mitt i allt det förjävliga, var det otroligt vackert.
 
Dagen efter, på morgonen. Vi vaknade. Jag var okej. Han såg min såriga arm. Han blev så arg och så ledsen och så rädd. Jag sa att det var okej, jag kommer inte göra om det. Han gick ut från sängen, sa att han snart skulle komma tillbaka. Jag väntade, och väntade. Efter ett tag kom han tillbaka, slängde sig ned i sängen och höll om mig och började gråta. Han hade sår på sina ben, jag frågade vad som var fel, vad som hänt. "Du vet att skadar du dig, skadar jag mig. Det har vi sagt." Han sa att han blev så rädd och ledsen, att han inte klarar att se mig så. Jag märker det så tydligt på honom varje gång jag mår dåligt, då mår han också piss. Det är inte lätt. Men vi klarar oss, tillsammans är vi allt. Han räddade mig där i fredags, om jag inte älskat honom till döds, och bestämt mig för att säga hejdå, hade jag inte suttit och skrivit det här idag.

utan dig är jag ingen...