0 Läs mer >>
Allt gör så oerhört ont. Allt känns meningslöst. Jag orkar ingenting. Jag kan inte göra någonting.
 
Pojkvännen har planer två helger i rad nu, och vi kan antagligen inte ses på ett par veckor. Det är klart att det är tråkigt, men hade det varit jag som haft planer hade det känts okej. När det är han som dissar mig, det är då det gör ont. Att bli bortvald, lämnad. Det är det jag är mest rädd för här i livet. Att ingen vill ha mig, om än det är som vän, flickvän, engångsligg eller familjemedlem. Jag vill bara bli behövd, saknad, älskad. Någon som bryr sig om mig, frågar hur jag mår, tröstar mig, berättar för mig hur mycket jag betyder för hen.
 
Jag har lust att göra slut med min pojkvän nu. Jag älskar honom, det gör jag verkligen, och vi har himla roligt ihop, och jag kan absolut se en framtid med honom (i alla fall några år...). Vi skulle ju flytta ihop, gå på festivaler ihop etc. Men nu... Jag vet inte. Han frågar hur jag mår, jag svarar att allt är skit. Hans svar? "det var ju bull." och byter ämne. Han ställer in våra planer för att träffa en gammal vän. Jag förstår att denna vännen behöver honom just nu, men jag behöver min pojkvän. Det värsta är ändå att han ändrar på mina planer, det är en av de saker jag inte klarar av, som ger mig otroligt mycket ångest.
Och tänk hur roligt det är att vara singel. Flirta med allt som rör sig, krossa små äckliga pojkhjärtan (inte de fina pojkarna, även om de är ovanliga), och festa varje helg. Fokusera på mig själv, inte ha några måsten. Så visst, jag älskar min pojkvän och jag kan inte se mig själv utan honom just nu, men han skapar så mycket ångest i mig. Ångest om han inte ringer då han brukar ringa, ångest om han inte kan träffas, ångest över att han ska hitta någon bättre, ångest över att han mår dåligt, ångest när han släpar med mig till hans vänner som antagligen tycker jag är sjuk i huvudet, ångest över saker han säger. Allt är bara ångest ångest ångest. Jag vet inte hur jag ska orka det. Ingen förstår, de säger "åh han är så trevlig, ni är så fina ihop".
 
Och jag vill ju inte göra slut. Jag älskar honom mer än någonting. Det är ju därför det gör så ont.

With tears in my eyes...

0 Läs mer >>
Var på bup för samtal. Fick atarax utskrivet. De funkar, till viss del. Men när ångesten blir starkare märks de inte av, när kroppen börjar gå in i panikläge skulle jag behöva en sådär 10 piller på en gång. Depressionen känns av ännu starkare, nu när ångesten minskas. Hur jag bara känner att allt är hopplöst, vad jag än gör så spelar det ingen roll.

Vill bara bort från mig själv.

Atarax

0 Läs mer >>
Så otroligt mycket plugg. Noll ork.
Jag vet att jag måste. Jag vet att jag kan detta bara jag försöker. Jag vet att jag skulle kunna få högsta betyg i det mesta bara jag kämpade lite. Men det GÅR INTE.
Tar fram böckerna, anteckningarna, öppnar uppgiften på datorn. Sätter fingrarna mot tangenterna: och där tar det stopp. Läser samma meningar om och om igen, det bara rinner ut ur hjärnan igen. Skriver ett par ord, oförståeliga ord jag raderar lika fort. Startar dokumentären jag hade i uppgift att prata om, kommer på mig själv med att ligga och stirra in i skärmen utan att märka vad som händer i filmen. Startar om filmen från början, samma sak upprepar sig om och om igen tills jag slänger ihop datorn och stirrar i taket. Tar fram matteboken på lektionen, försöker lyssna på genomgången. Inser efter en stund att jag inte fattar ett skit, tar upp pennan och sitter och ritar små figurer över hela mitt block. Bestämmer mig för att räkna själv, kommer på att jag inte förstår någonting, sitter och stirrar i boken och tänker på döden.
 
Ungefär sådär ser mina dagar ut just nu. Allt känns så jobbigt. Att kliva upp ur sängen är en plåga. Ont i kroppen, antagligen efter alla idiotiska obehagliga mardrömmar och därav spända muskler. Vaknar upp från mina drömmar nästan varje natt. Ibland blir jag jagad för jag gjort något dumt, ibland gör jag slut med min pojkvän, ibland måste jag döda någon, ibland är mina vänner arga på mig, ibland blir jag påkommen av mina föräldrar med något hemligt. Det värsta är att de är så otroligt verkliga. Alltid mina favoritpersoner det kretsar runt. När jag äntligen vaknar upp vet jag inte om det är sant eller ej, ofta är ångesten enorm och jag vaknar gråtandes.
 
Ännu en vecka har gått och snart är det jullov och då är min mattekurs över och jag kommer inte klara den det har jag insett nu och jag vill inte fira jul med min familj och jag vill inte köpa massor julklappar och jag vill inte ha massor lediga dagar där alla vänner är iväg och jag vill inte ha vårtermin och jag vill inte att tiden ska gå så fort och jag vill inte fylla 18 och jag vill inte vara tvungen att ta hand om mig själv helt och jag vill inte må dåligt och jag vill inte leva mer.

It's my own cheating ...

0 Läs mer >>
Min framtidsdröm just nu är
1. Bli av med ångestattacker, daglig ångest, depression. Orka leva helt enkelt. Vara glad.
2. Flytta ihop med min pojke, i en söt liten lägenhet där vi spelar xbox, ser massor filmer, dansar i underkläder, lagar mat, har massor sex, har vänner hemma på mys osv osv. Kanske vi delar lägenhet med hans helgalna men underbara bästa vän, som bara bidrar till våra knasiga härligheter.
3. Hitta ett lagom krävande arbete alternativt högskola direkt. Läsa halvtid kanske, så man inte blir totalt utmattad vilket jag så lätt blir.
4. Börja träna något skoj, fortsätta med yogan, läsa böcker, teckna, måla, vara kreativ.


Men för att detta ska hända behöver jag 1. Klara gymnasiet (1.5 år kvar...) 2. Skaffa pengar??? 3. Få hjälp med mitt mående...

Luftslott

0 Läs mer >>
Jag förstår inte hur jag ska orka. Förstår inte.
Försökte plugga idag, vara aktiv på lektionerna. Gjorde inte ett tal på matten och fysiken, läste inte en rad på engelskan, tog inte ett steg på idrotten. Hur ska jag klara skolan. Hur ska jag klara livet. Allt gör ont. Allt är meningslöst. Jag är så trött, så trött. Tårarna trycker på så fort jag stannar upp i en sekund. Jag kan känna det, snart kommer dagen jag inte orkar resa mig ur sängen. Och snart kommer dagen när jag ger upp hoppet.

You say I'll miss you...

0 Läs mer >>
Hos kuratorn. Sprängande huvudvärk, enorm panik. Grävandes med naglarna i handflatan stammar jag fram några ord. Vill så gärna berätta hur det känns, hur jag drunknar i min ångest. Men det går inte. Munnen blir torr och läpparna låses fast i varandra. Så mycket jag vill säga, så många ord som aldrig kommer ur min mun.

Kan du inte byta ut d...

0 Läs mer >>
Lördag. Spenderade hela dagen under täckena med min pojkvän och massor film. Jag grät och skakade av ångest hela kvällen. Han höll om mig, sa att allt skulle bli bra. Jag undrar fortfarande när. Allt har varit för dåligt för länge nu.

Söndag. Vi såg film och hade ångest fram till eftermiddagen. Ett kort besök i staden blev det. Vi köpte chips och cigaretter. Han lämnade mig med en kyss och orden jag älskar dig. Jag gick hem i mörkret, med lyktstolparnas sken som bländade i ögonen. Cigarettröken som steg mot skyn. En bil körde förbi, dubbelt så fort som vägskyltarna tillät. Jag blundade. Föreställde mig hur jag kastade mig framför bilen tillräckligt sent för att det skulle vara för sent för den att stanna. Det hade varit så skönt. Känna smärtan när benen i kroppen krossas. Men jag stod emot, jag stod kvar i vägkanten och grät. Försökte tänka på min pojke, på mina vänner. Men jag är så tom. Tårarna rinner jämt och jag kan inte stoppa det. Tankarna på döden kommer oftare och mer övertygande än på länge. Men än är jag kvar.

I can't drown my demo...

0 Läs mer >>
Fredag. Och jag mår inte bra. Inte alls bra. Faktum är att jag ligger på botten och krälar. Som en mask. En mördarsnigel. Slemmig, ful och patetisk.

Utskälld av läraren under 3-timmars mattelektionen jag spenderade med att sitta och skaka i ångest. Ville bara skrika på honom, jag kan inte hjälpa att jag har så mycket ångest att jag vill dö och därför inte kan göra ett enda mattetal. Alla är idioter.

Sitter på tåget med min halvpackade pojkvän och jag är nykter och jag vill dö och jag orkar inte mer.

Fredag.

0 Läs mer >>
Pratade en timme med min fina. Även om vi pratar om allt och ingenting så spelar det ingen roll, vi pratar i alla fall. När jag ligger i sängen med hans tröja som snuttefilt (ja så töntig är jag) och hans röst i telefonen, då kan jag ändå andas lite lättare.

Jag säger inte att han löser alla mina problem, för det kan ingen göra åt mig, det måste jag göra själv. Men han lättar på bördan en aning. Lite enklare att andas, lite lättare tryck över bröstet, lite mindre klump i magen, lite mindre känsla av total hopplöshet.

Nu ska jag sova, det förtjänar jag.

You are the reason I'...

0 Läs mer >>
Höstlovet var helt fantastiskt. Hemma själv i huset med min pojkvän. Vi connectade åter igen enormt. Allt kändes så otroligt fantastiskt. Visst, jävla mycket ångest och en del ångestattacker, men bättre än vanligt over all liksom. Mycket sprit också.

En natt när jag bröt ihop och ville dö, då räddade han mig enormt. Vi pratade ut om allt, typ att han inte hört av sig så ofta de senaste veckorna. Han sa "ja jag vet inte varför... Jag känner mig så jobbig, och att du inte vill prata med mig. Men jag kan smsa och ringa som vanligt, om du vill det." Och hur många gånger sa vi inte att vi älskar varandra mer än någonting. Han är det enda jag vill ha.

Vi planerade vår flytt tillsammans. En trea, så bor vi där, han, hans bästa vän och jag. Massor sprit, musik, film, spel, vänner. Förstår ni hur underbart det hade varit. Kommer bli.

Idag var jag hos kuratorn. Sa väl sådär 5 ord under de 45 minuterna. Orkade inte prata. Jag är så trött, jag orkar snart inte. För det spelar ingen roll att jag älskar min pojke mer än någonting, att jag har vänner, att jag antagligen kommer klara skolan. Vad jag än gör har jag fullständig panik. Inför framtiden, oavsett om det är 2 timmar eller 20 år fram. För att bli lämnad, för att inte bli omtyckt, för att utsättas för situationer jag inte vill vara med om, för att existera.

Ligger i min säng, den luktar bara som han och jag saknar hans hud och hans lugnande röst. Han lovade att höra av sig men det har han inte gjort än. Undrar om jag ska smsa eller bara skita i det. Men jag vill ju inte att vi båda sitter här i varsin ände av Skåne och inte vågar smsa den vi älskar mest.

Nä. Jag vill inte leva längre. Jag har insett det. Det är så jobbigt. Jag oroar mig för minsta sak, bryter ihop jämt, panikar sönder över ingenting, är känslokall och bryr mig inte om saker. Allt känns kallt ensamt tomt sorgset argt. Bara pissigt. Men jag ska kämpa. Ett tag till ska jag kämpa.

I just want this to m...