seglabort.blogg.se

 

Fredagen var jobbig, jag var arg och ledsen och ångestig hela dagen. Blev full. Hade rätt trevligt ett tag på kvällen. Vi gick och lade oss, min pojke somnade. Jag gick ut, tog en cigg. Ångesten kom pang bom, jag låg på trappan och grät. Gick in till min pojke igen, som inte vaknade trots att jag satt sidan om sängen och grät. Kunde inte andas. Han vaknade inte, så jag gick ut igen. Bestämde mig för att bara gå, gå, gå tills jag somnade i ett dike. Hann gå några meter innan jag bröt ihop på marken. Tände en cigg, tog några bloss. Tryckte den glödande cigaretten mot min handled. Det gjorde så ont. Det var så skönt. Tände ciggen igen, som slocknat mot min kalla hud. Släckte den mot handleden igen, igen, igen, igen och igen. Då bestämde jag mig. Jag skulle dö. Jag ville inte leva längre, jag kunde inte. Jag älskar min fina pojke så otroligt mycket, jag var tvungen att få se honom igen.

Jag gick in till honom, såg på hans mjuka kropp där han låg i den varma, inbjudande sängen. Men jag hade bestämt mig, jag skulle ta mitt liv. Jag smekte hans kind, och började gråta igen. Han hörde dunsen när jag trillade ihop på golvet, och frågade vad som var fel. Jag bara grät, han drog mig mot honom. Jag stretade emot, viskade "nej, jag ska dö nu". Han tvingade mig upp i sängen och höll mig tätt intill sin kropp, jag viskade "jag orkar inte mer. Jag skulle bara säga hejdå". Jag skakade i hela kroppen, kunde inte sluta gråta och trots att han var där ville jag bara få gå ut och ta mitt liv. Han släppte mig inte, och där låg vi, gråtandes i varandras famnar. Han grät också. Jag kände fruktan i hela honom, och då förstod jag hur mycket han faktiskt älskar mig. Så någonstans, mitt i allt det förjävliga, var det otroligt vackert.

 

Dagen efter, på morgonen. Vi vaknade. Jag var okej. Han såg min såriga arm. Han blev så arg och så ledsen och så rädd. Jag sa att det var okej, jag kommer inte göra om det. Han gick ut från sängen, sa att han snart skulle komma tillbaka. Jag väntade, och väntade. Efter ett tag kom han tillbaka, slängde sig ned i sängen och höll om mig och började gråta. Han hade sår på sina ben, jag frågade vad som var fel, vad som hänt. "Du vet att skadar du dig, skadar jag mig. Det har vi sagt." Han sa att han blev så rädd och ledsen, att han inte klarar att se mig så. Jag märker det så tydligt på honom varje gång jag mår dåligt, då mår han också piss. Det är inte lätt. Men vi klarar oss, tillsammans är vi allt. Han räddade mig där i fredags, om jag inte älskat honom till döds, och bestämt mig för att säga hejdå, hade jag inte suttit och skrivit det här idag.