Och nu är jag singel. Fick ett sms ikväll. Han orkar inte mer, han tycker om mig men vi är för olika till personligheten, han hoppas jag hitta någon som passar mig bättre och är mer bekväm i en relation och han är ledsen.
Jag visste att det skulle komma. Jag hade nyss bestämt mig att det var okej att vi skulle göra slut, men jag är så besviken att han inte bara kunde prata om det tidigare så jag sluppit må så dåligt sista veckan, och att han inte gjort det på sms. Så jävla svagt och patetiskt. Jag fattar att han inte vågade men i alla fall ringa? Sjukt pinsamt för honom. Jag är inte så ledsen. Inte efter hur han varit sista tiden, speciellt när jag sov hos honom. Jag ville ändå inte vara tillsammans med någon som gjorde så, men jag saknar den han var förut, som skickade massor gulliga sms varje dag och ville vara med mig varje sekund. Det kändes så himla rätt till en början, men nu insåg jag att nej, vi är för olika och vi skulle aldrig funka i längden. Vi har inte samma intressen alls, inte samma typer av vänner, inte samma musiksmak, han är tyst och jag pratar om exakt allt etc etc.
Jag orkar inte vara ledsen mer, jag vill bara må bra igen. Jag ska leva singellivet ett tag nu, har aldrig haft chansen riktigt. Jag vill hångla med alla, jag vill ligga med nån kille jag nyss träffat bara för att jag kan, jag vill krossa de patetiska små krypens hjärtan. Män är svin, det kommer man inte ifrån. Det finns dock undantag, som ett fåtal av mina vänner men annars jävlar. Män är till för att vara snygga att se på, ge oss pengar, behandla oss som drottningar och knulla oss. Sen kan det vara nog.
Jag vill gråta men samtidigt, varför ska jag må dåligt över honom? Han var faktiskt sjukt feg och elak mot mig sista tiden, som inte bara kunde säga det rätt ut och sköt upp det så länge. Vi hade tillochmed sex trots att jag fattade att det var slut. Fast, lite sex skadar ju inte är glad att jag hade det ändå. Vad pratar jag ens om. Ska ta en cigg i mitt fönster, koll
