Jag älskar min pojkvän. Det gör jag. Och han älskar mig. Men ibland, som idag, så tvekar jag på vad det är vi håller på med. Vi träffas alltid på helgerna, eftersom vi bor en bit ifrån och det blir mycket med skola osv. Denna helgen skulle han iväg till en saknad vän, vilket jag kan förstå och även om det gjorde ont så okej, man behöver sina vänner speciellt de man inte träffar så ofta. Men nu pratade vi nyss. Han ska inte dit. Jag skulle också iväg till en vän jag inte träffat på ett tag men det blev inställt = kaos i hjärnan även om jag redan har nya planer (halvdanna sådana, inget speciellt egentligen)Han svarade "jaha ja jag ska no träffa --- i helgen". "Men du skulle ju till --första kompisen--". "Ah nej det blev inställt" min hjärna ba okej. Tack???? "Så du vill inte träffa mig då". Hans svar: ".... Jo... Egentligen... Men vi ska spela in och sådär" (de spelar i ett töntigt jävla band som de tror de ska tjäna pengar på)
Där gick gränsen och jag fick trycka tillbaka tårarna och ångesten över att han inte ens vill träffa mig när hans planer blivit inställda, jag inte har något särskilt att göra och han inte ens vet om han ska träffa den andra vännen. Inte bara en dag utan fredag-söndag vill säga.
Om han inte gör något särskilt i helgen tänker jag konfrontera honom. Det här känns inte okej, om jag ska vara ärlig. Klart han kan behöva en paus från mig för jag vet att jag är krävande och han behöver sitt space, men det funkar inte så för mig.
Jag är en extremt needy person, både med vänner och pojkvänner. Jag blir så attatched så otroligt lätt. Vilket innebär att jag inte bara blir lite ledsen när jag inte får träffa personerna utan blir extremt katastrofalt sönder av ångest och kaos i hjärnan. Mycket sitter också i att jag MÅSTE planera och kontrollera exakt allt runt om mig, även dem jag gillars liv. Jag vill veta exakt allt. Och de flesta tycker detta är extremt obekvämt och jobbigt.
Dessutom blir jag vansinnig samt ångestig när det går för långt. Jag blir så arg. Det tar oftast ut sig på mig själv.
Jag tröttnar också lätt på människor. Först kan jag hitta en person jag tycker om, jag känner det direkt. "Hen tycker jag om". Sedan måste personen vara en sådan som söker kontakten själv, annars tar det många månader innan jag kommer nära hen. När vi sedan är sådär nykära/nykära som man kan bli i vänner också?? Om ni förstår... Då tror jag allt är perfekt och hen är min medicin, min ångestdämpning, perfekt för mig. Sedan, efter någon månad tröttnar jag. Börjar inse alla fel. Stör mig på personen. Börjar fundera på att göra slut, eller säga upp vänskapen.
Det är därför jag avverkat 5 pojkvänner endast under detta år. Fråga mig ej varför jag får pojkar så lätt.
Men grejen är den, att med min nuvarande pojkvän känns det speciellt. Han har varit med om så mycket, han är så pass annorlunda själv. Det gör att han lyssnar på mig. I alla fall när han kan koncentrera sig (grov ADHD vilket är så jobbigt för mig ibland, att han inte kan lyssna). Men ändå. Denna tveksamhet som alltid uppstår efter ett tag. Den har redan börjat komma. Jag har redan fantiserat om vår framtid. Vi går ut skolan, flyttar ihop i en liten lägenhet, har mysiga kvällar med vänner, skaffar jobb, går på massor festivaler och koncerter, gör saker annorlunda än alla andra men ändå samma. Jag vet, man ska inte fundera på sådant ännu, men det är svårt att låta bli. Vi passar så bra ihop, för vi gör saker på vårt eget sätt och lyssnar inte på andra. En stark vilja helt enkelt.
Jag skulle aldrig kunna trivas med en normal snubbe. Jag tänker ibland på hur det skulle vara att vara tillsammans med någon av mina nära vänner (eller någon med liknande personlighet) och det går inte att föreställa sig. Jag hade blivit dumpad efter en halvtimme.
Nu kommer jag nog falla ihop av tårar men. Fuck allt. Jag ska dricka vin andra gången denna veckan.
