seglabort.blogg.se

Allt känns hopplöst. Mörkret har mig. Mina tankar kväver mig. Paniken är enorm. Jag vill bli fri.

 

Igår fick jag en enorm ångestattack. Min pojkväns medicin gör honom så trött, så han somnade direkt när vi gick till sängs. Jag satt bredvid hans sovande kropp, drack mig stupfull på spriten vi hade hemma. Grät och skar mig själv. Han vaknade av att jag grät. Min kropp skakade, jag kunde inte andas, jag ville bara avsluta mitt liv. Snyftande viskade jag "jag orkar inte mer. Det spelar ingen roll längre, jag vill dö nu". Han höll om mig, smekte lugnande min arm och till slut somnade jag.

 

Idag känns allt bara totalt meningslöst igen. Dagen spenderades med att titta på film, lugna min pojke när han fick panik, åka till staden och träffa en kär vän medan pojken åkte hem till sig. Nu är jag hemma igen, i sängen med chipspåsen, ångesten och filmen. Allt jag vill är att försvinna. Jag saknar min påg, får nog inte träffa honom på nästan två veckor nu pga andra planer. Jag önskar vi två bara kunde ligga här i sängen och äta chips, mysa, dricka alkohol, ha sex och kolla på film i all oändlighet.

 

På tal om sex, min sexlust har försvunnit nästan helt pga dessa känslor av meningslöshet. Samma för min pojke. Det känns så konstigt, och tråkigt. För en del av mig är ju sugen, men jag orkar inte. Sex är underbart, det får mig på bättre humör och det dämpar min ångest. Men när det inte går, ja vad gör man.

 

Jag hoppas jag klarar kvällen. Jag vill inte skada mig själv mer, men lusten att bara skära upp mina armar är enorm. Självmordstankarna har kommit tillbaka och jag dagdrömmer om att hoppa framför tåget varje gång jag går nära järnvägen. Men jag är starkare än så. Min pojke behöver mig, mina vänner behöver mig. Jag kan inte svika dem. Och en del av mig vill fortfarande vara kvar. Jag ska inte göra något.