BUP (knulla er med en kaktus i röven)
Åkte in till staden med min mor. Hon var lika jobbig som vanligt.
Anlände i bups väntrum. Lika stelt som de förra gångerna.
Blev förd till ett rum för samtal med två psykologer eller vad fan de nu var. Lika ångestframkallande som alltid i stela situationer.
De två shrinksen frågade mig ungefär "vad vill du ha hjälp med idag då" och "jaha och när får du dessa ångestattacker då?". Resten av de två timmarna ängnades åt att prata satan om vad de trodde samt fråga ut min mamma om hur det var nu och hur det var när jag var liten. Ibland fick jag svara ja eller nej på någon fråga.
Det hela avslutades med att de inte anser att jag behöver medicin i nuläget, och att jag antagligen blir vidareskickad för utredning på vuxenpsyk eftersom det bara är 4 månader till jag blir 18. De ska meddela mig innom en månad. Tror jag. Lyssnade inte så noga.
Grejen är den, de frågade mig i princip ingenting. Kanske ta reda på mer om min ångest? Jag ville så gärna berätta men jag kunde inte, samt om min förmodade depression. Berättade för mamma när vi var klara, hon blev arg för jag inte sagt det tidigare.
Jag fattar inte varför de inte frågade mer om ångestattackerna??? Om de visste hur jag ligger och skakar och inte kan andas, och allt jag vill är att avsluta mitt liv, hade de sagt det då. Om de visste hur mina hjärtslag blir 10 gånger snabbare vid minsta lilla ändring, minsta lilla obehag, hade de sagt så då? Om de visste hur meningslös, hopplös och känslokall jag känner mig, hade de sagt så då? Om de visste hur mycket jag kämpar för att dämpa ångesten, genom alkohol, droger och självskador, hade de sagt så då?
Antagligen. Det är ju BUP vi pratar om.