With tears in my eyes I begged you to stay, you said "hey man I love you but no fucking way"

Allt gör så oerhört ont. Allt känns meningslöst. Jag orkar ingenting. Jag kan inte göra någonting.
 
Pojkvännen har planer två helger i rad nu, och vi kan antagligen inte ses på ett par veckor. Det är klart att det är tråkigt, men hade det varit jag som haft planer hade det känts okej. När det är han som dissar mig, det är då det gör ont. Att bli bortvald, lämnad. Det är det jag är mest rädd för här i livet. Att ingen vill ha mig, om än det är som vän, flickvän, engångsligg eller familjemedlem. Jag vill bara bli behövd, saknad, älskad. Någon som bryr sig om mig, frågar hur jag mår, tröstar mig, berättar för mig hur mycket jag betyder för hen.
 
Jag har lust att göra slut med min pojkvän nu. Jag älskar honom, det gör jag verkligen, och vi har himla roligt ihop, och jag kan absolut se en framtid med honom (i alla fall några år...). Vi skulle ju flytta ihop, gå på festivaler ihop etc. Men nu... Jag vet inte. Han frågar hur jag mår, jag svarar att allt är skit. Hans svar? "det var ju bull." och byter ämne. Han ställer in våra planer för att träffa en gammal vän. Jag förstår att denna vännen behöver honom just nu, men jag behöver min pojkvän. Det värsta är ändå att han ändrar på mina planer, det är en av de saker jag inte klarar av, som ger mig otroligt mycket ångest.
Och tänk hur roligt det är att vara singel. Flirta med allt som rör sig, krossa små äckliga pojkhjärtan (inte de fina pojkarna, även om de är ovanliga), och festa varje helg. Fokusera på mig själv, inte ha några måsten. Så visst, jag älskar min pojkvän och jag kan inte se mig själv utan honom just nu, men han skapar så mycket ångest i mig. Ångest om han inte ringer då han brukar ringa, ångest om han inte kan träffas, ångest över att han ska hitta någon bättre, ångest över att han mår dåligt, ångest när han släpar med mig till hans vänner som antagligen tycker jag är sjuk i huvudet, ångest över saker han säger. Allt är bara ångest ångest ångest. Jag vet inte hur jag ska orka det. Ingen förstår, de säger "åh han är så trevlig, ni är så fina ihop".
 
Och jag vill ju inte göra slut. Jag älskar honom mer än någonting. Det är ju därför det gör så ont.

Kommentera här: