seglabort.blogg.se

En natt när jag bröt ihop och ville dö, då räddade han mig enormt. Vi pratade ut om allt, typ att han inte hört av sig så ofta de senaste veckorna. Han sa "ja jag vet inte varför... Jag känner mig så jobbig, och att du inte vill prata med mig. Men jag kan smsa och ringa som vanligt, om du vill det." Och hur många gånger sa vi inte att vi älskar varandra mer än någonting. Han är det enda jag vill ha.

Vi planerade vår flytt tillsammans. En trea, så bor vi där, han, hans bästa vän och jag. Massor sprit, musik, film, spel, vänner. Förstår ni hur underbart det hade varit. Kommer bli.

Idag var jag hos kuratorn. Sa väl sådär 5 ord under de 45 minuterna. Orkade inte prata. Jag är så trött, jag orkar snart inte. För det spelar ingen roll att jag älskar min pojke mer än någonting, att jag har vänner, att jag antagligen kommer klara skolan. Vad jag än gör har jag fullständig panik. Inför framtiden, oavsett om det är 2 timmar eller 20 år fram. För att bli lämnad, för att inte bli omtyckt, för att utsättas för situationer jag inte vill vara med om, för att existera.

Ligger i min säng, den luktar bara som han och jag saknar hans hud och hans lugnande röst. Han lovade att höra av sig men det har han inte gjort än. Undrar om jag ska smsa eller bara skita i det. Men jag vill ju inte att vi båda sitter här i varsin ände av Skåne och inte vågar smsa den vi älskar mest.

Nä. Jag vill inte leva längre. Jag har insett det. Det är så jobbigt. Jag oroar mig för minsta sak, bryter ihop jämt, panikar sönder över ingenting, är känslokall och bryr mig inte om saker. Allt känns kallt ensamt tomt sorgset argt. Bara pissigt. Men jag ska kämpa. Ett tag till ska jag kämpa.