Jag är så glad nu. Jag har världens konstigaste pojkvän och vi mår dåligt tillsammans men det gjorde att vi direkt insåg att tillsammans mår vi bättre, han och jag. Vi klarar oss sålänge det är vi två. Och självklart ska man inte dependa på någon annan för att må bra, men för stunden hjälper det oss och så får det väl vara. Han bryr sig så mycket om mig och han hjälper mig så mycket, trots att vi träffades första gången för en vecka sedan. Det är rätt sjukt att vi båda föll för varandra på stört. Jag kände det, direkt när han sa hej att det här var något speciellt. Vi pratar så mycket båda två, så vi lärde känna varandra på bara ett par dagar. Nu är det han och jag mot världen. Jag räddar honom och han räddar mig. Kanske var det så det var menat hela tiden.